omfamna allt i kärlek

Yes, Jag övervann rädslan, det var ingen som åt upp mig!

Det är över och jag har lämnat min trygga ”hage”

Vad menar jag med det? Jo, när jag för en vecka sedan satt och skulle skriva ett blogginlägg om min väg till inre omställning så kom jag att tänka på Anna Larsson. Hon hade delat en artikel om forskning kring inre omställning på Facebook. Efter det sökte hon personer i Facebookgruppen Ljuset från Norr som ville dela med sig av sina personliga berättelser om vad som blev vägen till inre omställning.

Inre omställning refererar till den omställning som krävs för ett samhälle i ekologisk balans. Den skapar förändringar av människors världsbild, värderingar och tankesätt. Det är en resa mot självmedvetenhet, om empati och medkänsla, inte bara med andra människor utan med allt levande.

Min känsla blev då, Jag skall bli intervjuad av Anna!

Allt stämde så väl in på mig och hur jag lade allt på det yttre fast det var i det inre förändringen behövde ske. Sagt och gjort, jag mailade Anna och vi bestämde ett datum, kände att här gäller det att hänga på medans jag kände att det är det var det jag skulle göra.

Det sjöng i hela mitt hjärta, gud, vad roligt detta skulle bli!

Sen dök ”hjärnspökena” upp, de som sa att: Du behöver nog göra lite mer innan du blir intervjuad, för vad har du att dela med dig av??

Rädslor, dessa ständiga rädslor som dyker upp, men jag talade om för dem att detta skall jag göra för jag kommer att möta saker hela livet så jag blir nog aldrig ”färdig” men det är nu mina erfarenheter om inre inställning skall delas.

Sagt och gjort, det var både skrämmande och roligt och det var precis detta jag behövde. För det var då känslan jag burit inom mig som legat dold djupt fick komma upp till ytan. Rädslan av ensamhet och övergivenhet, att jag måste ”skydda mitt ljus” 

Vilket handlade om att leva som en ljusvarelse i en fysisk kropp här på jorden – att leva i den materiella världen. Att få ihop det fysiska med det andliga!

Jag hade under många år längtat efter samarbete, samhörighet istället för separation, ensamhet och övergivenhets känslan som jag bar inom mig. Vilket handlat om att få ihop det fysiska med det andliga. När jag nu har den så finns ingen separation längre, vi är ett, och andligheten finns i allt, det är inte bara i kyrkan utan i allt, inom och utanför oss, den är till för alla.

För mig har det handlat om att säga Ja till livet och Ja till att finna mig själv.

 Jag behövde gå på djupet av mig själv, utforska och se över mitt inre och omfamna allt jag mötte i kärlek!

Så när jag idag vaknade kändes allt lugnt och efter frukosten infann sig en känsla i hela mig. Känslan av lättnad, det är över och jag tog mig igenom alla faror som lurade där ute – precis som en savann med alla farliga djur. Det är bara det att det var ju inte savannen utan världen – människor – känslor av att bli dömd och jagad för att jag säger min sanning.

Jag hade kämpat emot länge, skulle vara den starka utåt men inuti var jag liten och sårbar. Tänk om någon skadar mitt lilla barn - jag själv, som liten. Jag behövde skydda henne - hennes ljus - från alla faror där ute. Det undermedvetna sa: det är bäst att hon är kvar i ”hagen”.

Men detta hjälper ju inte henne som vuxen, det blir ju bara tvärtom, då blir hon ju mer instängd och vågar inte ta sig ut i världen. Hon behövde möta rädslan, ta sig igenom utmaningarna för då kommer mod och styrka och hon längtade ju ut.

Hon var ju nyfiken, lekfull, fylld av kärlek och glädje!

Jag känner känslan av befrielse och spänningar som släpper, tårar rinner ner för mina kinder. Jag har tagit mig igenom mina djupaste rädslor och funnit mod att älska mig själv och se hela mitt ljus!

Kommentera gärna: